Får och får. Även om vi förutsätter att vi bara pratar om språk i yrkesmässiga sammanhang (för privat får man göra som man vill), så är det allt överskuggande syftet med språket och kommunikationen att den ska vara effektiv och ändamålsenlig. Ofta är det effektivt att hålla sig till vissa regler. Men det är ingen regel som finns för sin egen skull. Blir en text effektivare av att man bryter mot en regel eller gör ett stilbrott så var det givetvis rätt att göra så. Textens effektivitet trumfar alltid regler och konventioner.

Men – och det är ett viktigt men – den som skriver måste vara medveten om vad regelbrottet faktiskt får för effekt. Så att bryta mot en regel, eller börja en mening med ”och”, leder för det mesta till att läsaren stör sig på texten, vilket gör informationsöverföringen mindre effektiv. Så bryt mot vilken (språklig) regel du vill, men bara om du har järnkoll på vad du gör.

Det finns ingen regel som säger att man inte får börja meningar med ”och” eller ”men”. Men meningarna måste vara fullständiga meningar för att de ska vara språkriktiga. Däremot kan det vara svårt för läsaren att läsa meningar som börjar med ”och”, eftersom punkten som avslutade förra meningen och ”och” som börjar nästa fyller helt olika funktioner. Punkten drar isär och ”och” binder ihop. Men det är ofta mycket effektivt att börja meningar med ”men”, eftersom ”men” förstärker och förtydligar punkten som förra meningen slutade med.

”Regeln” att inte börja meningar med ”och” eller ”men” kommer förmodligen från grundskolan. Där är det ofta en bra tumregel för att barnen inte ska sätta punkt i tid och otid och på så sätt skriva ofullständiga meningar. Ett exempel kan vara: ”Ute var det varmt. Och soligt.” Ett annat kan vara: ”Ute var det varmt. Men blåsigt.” På den språkliga nivån är tumregeln ett bra verktyg för att undvika den typen av fel. Tumregeln gör heller inte att det blir fel någon gång. Men för den som är en bra skribent och har bra språkkänsla finns det tillfällen när tumregeln blir ett hinder.